Vid fronten….
Peter hade befunnit sig i strid länge nu. Han låg som vaktpost vid den absoluta frontlinjen. Det var en gråmulen och lite disig eftermiddag i julis andra hälft. En sån dag då de flesta av oss skulle föredra en god bok i favoritfåtöljen. Peters öde ville annorlunda. Trots stundens allvar drog han sig till minnes de senaste dagarnas strider som han på något sätt lyckats överleva.
I förrgår tänkte han, då var det minsann nära, en överraskningsattack. Fienden hade hållit sig lugna flera dagar, nästan så man började fundera om det var över, mindes Peter. Då, ett par timmar in på morgonen brakade helvetet löst ordentligt. Fiendens trupper hade understödda av stridsvagnar, kommit nära, alldeles för nära. Det gick nästan att känna doften från dem.
Striderna blev hårda, det var kamp till sista man, efter en god stund kämpades stridsvagnarna ner och nu stod de utbrända en bit nedanför sluttningen som vittnesmål över det bittra nederlaget.
Segern, om man nu kan kalla något för seger i krig, gav lite bitter eftersmak, en hel del förluster i de egna leden och många skadade var följden av slaget.
Så sent som dagen innan var det ytterligare oroligheter, den gången på en sidoflank där några försökte sig på en inbrytning genom den yttersta försvarslinjen. Ett försök som snabbt kunde slås ner av ett effektivt försvar.
Dagen idag hade varit relativt händelselös, Peter passade på att vårda sitt vapen, ett gevär som varit med om mycket, vid en första anblick såg det inte ut att vara i stridbart skick, kolven hade repor och jack och pryddes av ett antal vertikala skåror. Många skyttar i krig ristar in ett streck för varje offer som fallit för en kula ur vapnet. Peter hade dock ristat in ett streck för varje strid han överlevt. Strecken var vid det här laget många, och de tidigaste strecken hade hunnit bli lite nötta och smutsiga. Peter resonerade att det var bättre att leva och vara stolt över det istället för att visa sin dödlighet.
Dödandet var något som Peter aldrig vande sig vid, han hade alltid haft svårt att hantera döden, han mindes när hans första hund som plötsligt dog efter att ha blivit påkörd av en bil, detta hände när Peter var bara fyra år, en evighet sen kändes det som. Senare samma år hade Peters farfar lika plötsligt försvunnit, han kunde fortfarande minnas farfars varma och trygga knä där han tillbringat så mycket tid. Farfar och farmor bodde bara några hus bort, så han gick ofta dit för att få lite bullar eller bara sitta i farfars knä en stund.
Mörkret började sakta falla kring befästningen, snart skulle en avlösning komma och det var dags för mat, en höjdpunkt på dagen. Dagen innan hade middagen varit utsökt, något så enkelt som köttsoppa med nybakt bröd till, en lisa för en frusen kropp.
Nu hörde han en signal, staben tänkte Peter och svarade i sin ände. Efter samtalet så smög han sig sakta ner från skyttevärnet, lämnade den absoluta frontlinjen hukandes för att inte synas. Försiktigt smög han förbi platsen där han stridit några dagar tidigare, ett par fiender letade sig igenom försvaret och försökte komma åt kompanistaben, det var nära nog att de lyckades, men försöket slogs ner i sista sekund.
Väl förbi frontlinjen kom han ut i en ljus glänta, han spanade av gläntan, lite oroad över att vistas i så öppen terräng. Det såg ut att vara fritt fram, så han gick med vapnet i fast grepp, redo att höja det vid minsta tecken på att inte allt stod rätt till.
Han smög sig sakta längs kanten av gläntan, vaksam på minsta antydan till rörelser. Väl framme vid förläggningen gick han försiktigt in genom en öppen dörr, väl inne möttes han av en ljuvlig doft av nystekta köttbullar. Vid spisen stod Peters mamma, hon vände sig mot Peter och sa åt honom att tvätta av sig och sen sätta sig till bords för middag.
Den här dagen av Peters sommarlov hade rusat iväg, lekar med grannen, bad och mete på bryggan och lite ställningskrig i trädgården. Naturligtvis hade alltsammans kantats av fika med mammas underbara nygräddade bullar, och så klart en alltid välfylld saftkanna som stod i matkällaren – fri att fylla sitt glas så många gånger man önskade, perfekt för aktiva sommarlovslediga barn.
Epilog
Att leka krig i dagens spända läge ses säkert som makabert, men i barnens värld är saker inte alltid så polariserade. Man ser i många krigshärjade områden, där barn dagligen ser krig och elände och ändå leker krigslekar. Kanske är det en ventil, kanske är det urgamla nedärvda beteenden – vem vet? Däremot för barn – oavsett lek – har möjligheten att få leka, att få vara barn, att få möjlighet att utvecklas och vara fria – det är ett måste.
Vi kringskär våra barns möjlighet att utvecklas fritt genom barnsliga krig över en gräns dragen i sanden eller skogen, genom att försämra och förstöra miljön, genom kriminalitet och exploatering av människor i syfte för några få att tjäna några få kronor eller dollar mer. Vi fyller våra barns sinnen med ideer om människor olika värde för att vi härstammar från olika platser på vår jord, råkar tro på olika gudar, eller tycker om ”fel” kön. Lika mycket som vi förgiftar och förstör planeten, förgiftar och förstör vi barnens sinnen, vi serverar dem underlag för hat i tidig ålder, vi ger dem anledningar till att kriga mot andra redan med bröstmjölken.
En känd astrofysiker, Brian Cox Warn sa:
It is quite possible that earth is the only planet with a civilization in the entire galaxy, so if the leaders of earth are responsible for killing all life here, it is also likely that they have eradicated all life in a whole galaxy forever.
